You are currently browsing the category archive for the ‘Poesi’ category.

Det här skrev jag i slutet av mig 8:e diktbok.

27/6 ca: 14:00

Det finns inget du kan göra nu
Det finns inget du kan göra nu
Inget kommer hjälpa.

Det finns inget att göra
Det finns inget att göra
längre.

Ge upp.

Annonser

00:30 27/6

Snart är ännu en dag slut.
Snart tar den här dagen slut.
Folk talar om kärlek
Folk talar om lycka

Vad vet dom egentligen om livet?

Men snart kanske det eländiga är över?
snart så är det över
snart så är det över
snart så är det över.

Snart så kommer det kännas bra igen.
Snart kommer det kännas tryggt
Och inte som något trycker ner en…

skriven 11/5 2011

Vart ska du ta vägen?
När det är mörkt?
Vad händer då?
Du skrattar men du verkar inte förstå.
mig.

Spring omkring i ingenting
glöm det som gjorde dig rädd.
du kommer ändå aldrig mer bli sedd.

Du försöker se min det går inte längre
du försöker gå men du når inte längre.

Du har tappat greppet
du har lossnat
repats upp
slätats ut
lämnats bort
för att aldrig mer vara med på det som sker.

Så det är bara att ta emot
det finns inte bot.

Men vi kan ge dig böter
om du inte sköter dig.

När du möter oss och mig.
Du kanske säger nej.
Men vi bryr oss inte om dig.
Eller dina åsikter.

Innan du löses upp så kanske vi
löser det här.

Fåglarna flyger flyktigt fram
som flyktingarna från ett främmande land

Eller främmande klimat
framför en farkost fiskar en fiskare
som fiskar på främmande vatten och
fattar inte att hen inte fått napp än.

För fiskaren vet inte att fisken försvann
för länge sen.
Och nu sitter fiskaren ensam utan någon fisk
eller vän
och fiskaren längtar bara hem.

I fjärran norr om färjan finns ett hem.
Fåglarna visar fiskaren vägen.
De flyger i flock och det var det vackraste
fiskaren någonsin skådat.
Framåt, framåt
uppåt, uppåt!

Över bergen över dalarna
ner i mossan och lavarna.

Fiskaren blev så glad
och lovade att
alla dagarna
framöver skulle
vara friskt fiskfria.

Skriven den 7/2 16:18 2010

Allt är inte bra men vi kan ju alltid låtsas som att det är det.
Allt är inte bra
Men vi kan ju alltid låtsas som att det är det.

Vad skulle vi annars göra?

Stöta och blöta orden
Tills dom blir tills en för blöt pappersmassa
Tills dom faller sönder
Tills vi inte längre mins vad vi skulle prata om från början
Vad som var jobbigt
Vad som gick fel

Allt är bortglömt men vi kan ju låtsas som vi kommer ihåg det.
Allt är bortglömt
Men vi kan ju låtsas som vi kommer ihåg det.

skriven  17/1 -10

Varför känns det bara som de pusselbitarna som inte passar i samhällets norm mår dåligt?

Eller är det bara så att vi faktiskt inser att vi mår dåligt och börjar ställa krav?
Och alla som inte inser att de mår också dåligt inte förstår oss.

Eller är det så att det bara är vi som inte passar in?

Som vi ser orättvisorna, som tänker på andra
som är som oss.

Medan företagen tänker på vinsten
medan kvällstidningarna tänker på den senaste ”kändisprogrammet” på tv4.
Och sl på att stoppa plankarna.

Samhället är anpassat till en normmänniska
som är vit, har ett ”svenskt” namn, som har pengar så det räcker, är heterosexuell, är mentaltfrisk, är fysiskt frisk, har eventuellt barn, har inga alkoholproblem.

Men ska gärna dricka ofta och sedan sitta hemma och softa med ungarna på let’s dance eller melodifestivalen i sin plattatv. I sitt plattaliv.
Som de lever med stora kliv.

Glada, perfekta och problemfria sitter dom.
Varje helg
varje kväll.

Och på nyår då ska det supas och smällas
raketer som flyger flera meter
och ingen kritiserar allt vad det heter
om nyårsaftonen

En ensam berusad medelålders man
smäller en raket på sig själv
så han ramlar ner i en älv
för sig själv.

Och ingen bryr sig.

När vinden smeker min kind

Känner jag att jag

Lever

När vinden drar i mitt hår

Känner jag att jag förstår

Allt vad jag kan åstadkomma

 

Min fötter rör marken

Jag känner att inget kan avlägsna oss från varandra

Jag har ingen att klandra

 

Jag står här framför dig

Så älska mig om du känner för det

Hata mig om du känner för det

Slå mig om du känner för det

 

För jag kommer ändå alltid finnas kvar

Vad som än händer så går livet vidare

 

Skrivet någon gång under våren 09.

 

När man inte får skrika vad gör man då?

Det känns så socialt oaccepterat i det här samhället

Hurmörsvängningar behöver inte säga något mera.

När man stundvis bara vill slita av sitt hår

Men när det är en krissituation

och du ligger där med bröstkorgen uppsliten

och ditt hjärta pumpar sina sista slag.

Du ser att brevid dig ligger en annan människa

som du inte vet något om

du vet inte om det är din fiende eller vän

och det spelar ingen roll

när vi har samma uttryck i era ögon.

skrivet 14/8

Lyssnar på poesi

och faller bakåt

nu ska jag fall igenom allt.

Just nu

dessa minuter är som en evighet

och jag njuter

av att göra inget

av att ha huvudet på en kudde, andas

och glömma

inte bry sig

för det som river i huvudet

är inte alltid värt att tänka på

ibland fär man bara låta det gå

och inte tänka på det

Bara släppa allt

och jag gillar det!

skrivet 11/9

Det här är jag

Jag är inte fin

Eller ful

Jag är den som tar sats och hoppar

Som en elitidrottare

För att nå högsta hyllan i

Köksskåpet

För att få ner den förbannade

Tillbringaren

Jag är den som i stress inför en fest

Slår ner en spegel i handfatet

Jag är den som får sin egen kurslitteratur

Att fastna bakom elementet

Jag är den som hoppar runt och dansar

Nykter

Alltid nykter

Jag är den som kan hitta på de konstigaste berättelserna

Om jag hittar någon som lyssnar

Det här är jag

skriven 26/5  2009